I begynnelsen varde ukke, del 1

Jonas Svensson har skrivit ihop en historik som beskriver Ukuleleklubbens första år från start fram till år 2003. Vi har delat upp den i tre avsnitt. Här kommer det första delen.

 

ÄNTLIGEN – EN UKULELEKLUBB I GÖTEBORG !   Vill du vara med?

Så började brevet från Nimrod daterat 31 Januari 1997. Och första mötet blev torsdag 20 Februari i Änggårdskolonins föreningslokal, som sedan förblev klubblokal under i 1,5 år. Nimrod, som lärt ut ukulele-spel i ett antal nybörjarkurser för Medborgarskolan, skissade på idéer tillsammans med sin blivande hustru Inger Sjölin –Mimmi kallad-, Peter Nilsson och Markus Berg. Redan från start fanns tankar om festivaler och andra aktiviteter.

Från första mötet rapporteras i medlemstidningen Ukulelebladet att namnförslaget ”Ukulele Vänner i Göteborg” röstades ner, och –efter enträget förslag från Lars Persson- bestämdes namn till UKULELE-KLUBBEN.

Redan från början skaffades ett antal samarbetspartner: främst Medborgarskolan, som bistod med porto, kuvert, tryckmaterial och lite annat. I gengäld fick de en massa nybörjarkurser i ukulele. Harris Musik i Mölndal har varit klubben trogen genom åren med rabatter på ukulele-relaterat material, likaså GEFA Musik och Gitarren, instrumenthandlare med lokaler på Skanstorget.

Till andra mötet anslöt Jonas Svensson (d.v.s. undertecknad, som roar sig med att skriva dessa artiklar i tredje person, precis som Julius Ceasar gjorde i sina memoarer, där kejsaren själv beskrevs som ”han” inte ”jag”), som under flera år varit medlem i George Formby Society i England, och även varit över där och spelat på konvent i Blackpool. Jonas spelar främst ukulelebanjo och medtog denna till mötet. De flesta närvarande undrade ”vad är det där för nåt?” när Jonas spelade en Formbylåt för dom.

Med stor entusiasm arbetades det nu frenetiskt med att ordna en ukulele-festival, den första nånsin i Göteborg, och bara den andra i Sverige. Redan 1987 hade Thomas Allander ordnat en välbesökt utomhustillställning på Gärdet i Stockholm, kallad Ukulele-stämma.

BAND-BÖRJAN

Ukulele-bandet bildades. Däri ingick ett antal medlemmar som vill framföra diverse alster som en ukulele-grupp, och för att vara beredda på Festival-spelningen anordnades det en spelning, en s.k. internkonsert den 27 april. Men nej, det var inte på Härlanda eller Skogome vi spelade, utan i Engelbrektsskolan, där ett mindre antal närmast sörjande fick sig en halvtimmes föreställning till livs.

Historisk första setlista:  When you´re smiling, On the sunny side of the street, Formby fans, två låtar av Nimrod och Mimmi: Juanita och Victor Jara, Povel Ramels Vårt eget Blue Hawaii, Hello Dolly, Jonas Svensson soloframför en George Formbylåt som heter Out in the Middle East, Jag vill va som du, Låt hjärtat va´ mé (från Jubel i Busken), allas nybörjarlåt Tom Dooley och på begäran-ett extranummer minsann; en repris på Vårt eget Blue Hawaii.

Några av UB´s spelningar under de första tre åren:

970427          festival-genrep på Engelbrekts-skolan
970531          Ukulele-Festival, Slottsskogen
9706–           Svenska Mässan
971101-02     Svenska Mässan, Bokmässan
980114          Café Hängmattan
980127          Dergårdsskolan i Lerum
980705          Sommarunderhållning i Slottsskogen
981112          Sång Och Sånt, Kvarnkullen Kungälv
981220          Ale Torg, Nödinge
990508          Röda Korsets Dag på Liseberg + Göteborgsvarvet vid Linnéplatsen (två gig!)
990526          GP-fest i Rosencaféet, Trädgårdsföreningen
990527          Absolut Ramel, Stenhammarsalen
990529          Ukulele-Festival, Slottsskogen
990530          En afton för George Formby-fantaster, Lorensbergsteatern
9907–           Sommarunderhållning i Slottsskogen
990813          Göteborgskalaset, Kungsparken
990926          Köpcentrum i Skövde

UKULELE-FESTIVAL #1, 31 MAJ 1997

Slottsskogsteatern, en friluftsscen utanför Björngårdsvillan i Slottsskogen är platsen för drabbningen. Datum är sen tidigare bestämt till Lördagen den 31 Maj 1997. Och en rejäl organisation har bildats. Massor av detaljer måste klaffa, och det gör det också. Det visar sig bli en riktigt bra dag, med gott väder, stor publik, och en räcka med artister som uppträder.

Kringarrangemang som t ex en parad på Avenyn dagen innan, och alla förberedleser med fika, kaffe, lotter, försäljning etc gick galant. (Fast legenden om de försvunna chokladbollarna lever vidare…)

Följande uppträdande kunde beskådas denna eftermiddag:

Bröderna Bogart; två killar från Stockholm på ukulele och ståbas, fick det hedervärda uppdraget att inleda, och det gjordes med en svängig version av George Formby´s klassiska Auntie Maggie´s Remedy, med ett fräckt ukkesolo och allt. Som skarp kontrast gjorde de även Clash-låten Should I stay or should I go.

Sen fick Nimrod, såsom ordförande i klubben, tillsammans med konferenciern Lennart Samuelsson nöjet att dela ut ett pris som klubben instiftat: Årets Glädjespridare. Mottagare av trofén blev underhållaren och komikern Mats Ljung, tyvärr numera bortgången. Klubbmedlemmen Lennart Andersson, smed till yrket, hade tillverkat en lutande metallukulele-relief (bättre kan jag inte beskriva det), som Herr Ljung med förtjusning mottog.

Jerry Fornander från Kristianstad kom sen. Han har spelat ukulele i många år i Skåne med omnejd, och även gjort några inspelningar.

Därefter presenterades Bernard Young, en trotjänare och tidigare President i George Formby Society, en gång i tiden bekant med familjen Formby. Han följdes av ytterligare en engelsman. Ray Neal framförde två Formbylåtar med otrolig bravur och finess.

Hjokolele Big Band följde, en skolklass där alla elever spelade ukulele, med ackompanjemang, helkul och mycket populärt framträdande. Och jo, de kom från Hjo.

Nimrod & Mimmi, uppbackade av Brandbandet, spelade därefter 7 låtar, där ”Måste vägen till Curacao gunga så” avkrävde publikstöd, och det fick den.

Ukulele-Bandet fortsatte sen, vartefter klubben hyllade en av sina favoritkompositörer, Povel Ramel, såsom ”Århundradets glädjespridare”.

Klubbmedlemmars solonummer följde på det: Jonas Svensson, Lars Persson, Stefan Engström –från Stockholm, spelade blues-ukulele. Sen Brandbandet, iklädda Räddnings-tjänstens arbetskläder. ”Stoppa inte köttbullar i näsan, Markus” var en höjdarlåt som de körde.

Sen hölls det ucktion. Alltså, auktion på en ukulele, donerad av GEFA Musik. En annan stockholmare är Gösta Tellstig som spelade ett knippe jazz-standards. Därefter återförenades han med en gammal vapendragare från 50-talet, Lennart Isaksson. De två hade inte spelat ihop på många herrans år då de uppträdde under namnet Ukulele Twins. Deras comeback här gav en av mina favoriter från denna dag: Chattanooga Shoe-shine Boy. Ett sånt sväng!

Thomas Allander från Delsbo har haft ukulele-skola i TV som repriserats flera gånger, plus skrivit läroböcker om hur man skall börja spela, och arrangerat första Ukulele-Stämman i Stockholm 1987. Faktum är att han tipsade Nimrod om att anordna en festival i Göteborg då hans planer att åter uppföra något i Stockholm skrinlades. Av det blev det inte bara en Festival utan även en Ukulele-Klubb!

En legendar inom svenskt ukuleleri. Hans framträdande var mer show än nånting annat, buskis rentav. Vi minns hur han demonstrerade lärometoden genom att dela sin ukulele i två delar, ”först lär man sig spela på de två första strängarna”, så bytte han till den andra halvan, ”sen på de två andra”, monterade ihop halvorna, ”och sen alltihop på en gång”. En annan ukulele hade en funktion som gjorde att den studsade upp från scenen när han kastade den på scengolvet.

”Blue Suede Shoes” på en elförstärkt ukulele lät förskräckligt-men var kul att höra. I sista numret, ”Born to be wild”, sattes en propeller på ukken, som sedan flög runt publiken (med lite hjälp från Herr Allander) med ett idogt surrande.

Teatern tar ca 500 sittplatser, och det var trångt i början. Och efter dryga tre timmars spelning hade det blivit tunnare på bänkarna, men de som var där fick sig en rejäl genomkörare med ukulele som huvudnummer. Enda jobsposten var att Anders Eriksson från Galenskaparna, en sann ukulele-entusiast, fick lämna återbud i sista stund, då en av vännerna i After Shave, Peter Rangmar, precis hade gått bort.

Efter Festivalen väntade picknick och buskspel på gräsmattan, och sen en hejdundrande efterfest som få vill glömma.

Viss mediabevakning blev det, med reportage i ett par tidningar och ett kortare inslag i TV.

GEORGE FORMBY-AFTON 1 JUNI 1997

Jonas hade fått i uppdrag att sätta ihop en specialföreställning i samband med Festivalen, där vi kunde ta del av Bernard Youngs och Ray Neals kunskaper om George Formby.

Engelbrektsteatern blev säte för en och en halv timmas föreläsning om Formby, inklusive ett antal mer eller mindre kända låtar som spelades live av Ray Neal och filmsnuttar med George på storbild. Få var där, tyvärr, men de som var det –inklusive Galenskapar-bröderna Eriksson- uttryckte stor förnöjsamhet efteråt.

Text: Jonas Svensson
Bilder: Stillbilder ur filmer från  Kent Schönströms filmkamera